Gråtkalas på riksutställning 

1994 var Svenska Russavelsföreningens riksutsällning förlagd till Fogdagården i Tingsryd. Ammi och jag åkte ner till Stora Sundby, för att där lifta med Agge och Jajja Hecht, i Jajjas knallgröna VW-buss modell äldre.
Som vanligt kom vi iväg sent, och vi anlände på Fogdagården sen natt, eller möjligen tidig morgon. Vi hade ju en riktig campingbuss, och vi bäddade i bak i bussen, och somnade inom kort.
Jag minns att jag vaknade dagen efter av att det gick hästar utanför bussen. Folk och hästar hade börjat strömma till, och vi stod lite halvt om halvt parkerade mitt i farleden, där bilar och människor passerade hela tiden.
Jag kan lova att de såg fundersamma ut, när vi sent omsider rasade ur bussen, med håret på ända och ögonen rödsprängda av för lite sömn. Nåja, det var väl inte mer med det!
Jag hade tidigare det året sålt min hingst Karens till Sävsjö, och de nya ägarna hade anmält honom till utställningen. Det var därför Ammi var med. Jag misstänker att hon hade planer på att kidnappa honom när ingen såg, måla honom lila och smuggla med honom hem, åkandes bak i bussen. Det hade hon nämligen hotat med tidigare….
Det var med stor spänning som hon gick omkring med hökögon, för att se om hon kunde få syn på någon brun vacker hingst, med lång man. Till slut fick hon syn på honom, längst ner på parkeringen. Jag var ju lite spänd på att träffa honom jag också, även om jag försökte hålla masken inför denna känsliga tonåring, … hrm!
Vi smög oss försiktigt dit, och när Ammi kom dit, satte hon igång att störtgrina. Vad gör då "tuffingen" undertecknad, jo likadant. Där står vi två hysterikor och grinar ikapp! Peter, Karens nya ägare, tittar på oss och ruskar på huvudet. Han undrade nog var det var för tokiga 08:or som höll på att skämma ut honom inför halva Tingsryd.
Inte nog med det. Några transporter längre bort hade Jennie och Emil Pettersson, Karens uppfödare och kära vänner till oss, sin lastbil parkerad. När Jennie såg vad som hände, satte även hon igång att snyfta. Till och med Emil fick tårar i ögonen när han såg hur det stod till. Inte konstigt att folk undrade vad som i hela friden stod på.

Det lugnade sig till slut. Karens gick det bra för, och Ammi var nog rätt så nöjd när det var klart, när hon fick se att han såg ut att må utmärkt.
Fast förlåta mig för att jag sålde Karens, lär hon väl aldrig göra.